VetBact

Diskdiffusionsmetoden är en av de äldsta och mest använda metoderna vid resistensundersökning. Mueller-Hinton agar är den vanligaste mediet som används vid resistensundersökning genom diskdiffusionsmetoden, för svagt växande bakterier används modifierad Mueller-Hintonagar med tillsats av blod och β-NAD.

På agarplattan inokulerad med den bakteriestam som ska resistens­undersökas läggs diskar (filtrerlappar) impregnerade med bes­täm­da koncentrationer av antibiotika. Koncentrationerna av antibiotika i diskarna har valts för att ge zonstorlekar som korrelerar med de serum­nivåer som kan nås hos patienten.

Därefter inkuberas plattan i aerob atmosfär med undantag av vissa kräsna bakterier såsom Haemophilus spp. vilka inkuberas i ökad CO2 halt (5%). De olika antimikrobiella substanserna diffunderar radiellt ut i mediet från antibiotikadisken och späds därigenom ut - ju längre från disken desto lägre koncentration. Samtidigt börjar bakterierna efter en kort lag-fas att dela sig. Beroende på bakteriens delningshastighet, dess känslighet för aktuell substans och substansens diffusionshastighet kommer hämningszoner av olika storlek att kunna avläsas runt lapparna. Zonens diameter är indirekt proportionell till stammens MIC-värde och med hjälp av brytpunktstabeller kan man avgöra om bakterien är känslig (S), intemediär (I) eller resistent (R).

Uppdaterad: 2024-06-17.